Starkotters grav

Sägner om jättar hör till de vanligaste i det folkliga berättandet. En spridd sägen handlar om jätten Starkotter.

Enligt traditionen har en jätte sin grav i Rude i Matfors, nära Sankt Olavsleden och dagens E14. Stenarna i röset utgör enligt traditionen jättens huvud, hals och fötter. Lokalt kallades jätten ”gossen i Rude” och var laxfiskare i Ljungan. Han hade en god vän längre västerut, jätten Bal i Balbo i Borgsjö.

Vid sina besök hos Bal tog ”gossen i Rude” med sig mat. En gång bar han en tunna lax under vardera armen, en annan gång en ung älg under var arm. En dag drog ett åskoväder in över Ljungan. När ”gossen i Rude” var på väg hem träffades han av blixten och föll död ner.

På 1700-talet kopplade lärda personer samman graven i Rude med en mer spridd sägen om jätten Starkotter. Starkotter var i de gamla sagorna en ståtlig och modig krigare. Hans bedrifter omskrevs bland annat av den danske historikern Saxo Grammaticus i slutet av 1100-talet.

Platsen i Rude började nu kallas ”Starkotters grav”. Sägnen om Starkotter broderades ut. Enligt en version hade jätten haft sitt hem på ön Alnön. En annan historia berättar om att Starkotter brukade gå till Ragunda för att fånga den berömda Ragundalaxen. Han ställde sig mitt ute i forsen och öste lax med händerna. Varje gång fick han famnen full med lax.

Många har trott att skatter finns gömda i gravröset i Rude. Häradshövding Erik Teet beskrev i slutet av 1600-talet de olyckor som kunde drabba personer som försökte göra åverkan på graven. Peder Olofsson i Vattjom blev liggande sjuk och eländig. Olof Persson i Sveden förlorade sitt förstånd och dog.

Gravröset i Rude dateras till järnåldern, perioden omkring 0 till 600 e.Kr. Graven är en stensättning, ovanlig för Mellannorrland. Graven ligger mycket nära den äldsta bondebebyggelsen och den laxrika Matforsen i Ljungan.