Sägnernas ursprung

En sägen, eller folksägen, är en berättelse som ofta berättas på ett trovärdigt sätt och därmed kan utge sig för att vara sann. Den utspelar sig ofta på en bestämd plats med verkliga personer som i många fall till och med kan vara namngivna och som ofta betraktas som trovärdiga.

I Mellannorrland och Tröndelag finns många sägner. Berättelserna är svåra att datera. Vissa sägner har sina rötter i hednisk tid, medan andra har kommit till först efter kristnandet. Några kan kopplas till helgonlegenden om Sankt Olav.

I sägnerna förekommer ofta övernaturliga väsen, som var en del av folktron. Många väsen förknippades med naturen. När människan sökte förklaringar till olika fenomen i naturen fick de ofta en anknytning till ingrepp från övernaturliga väsen. Naturen var ”besjälad” och kontrollerades av makter som människan måste förhålla sig till.

Sägnerna tillhör en flera tusen år lång tradition av muntligt berättande. De fördes vidare från generation till generation. Men när folkskolan infördes på 1800-talet och allt fler blev läskunniga så förändrades synen på den folkliga berättarkonsten. Nu kunde många själva läsa spännande berättelser i böcker, tidningar och följetonger. Det muntliga berättandet försvann mer och mer.

I början av 1900-talet reste folklivsforskare runt i byarna på landsbygden och gjorde uppteckningar av gamla sägner. Deras dokumentation räddade mycket kunskap om äldre tiders folktro. Idag finner vi berättelserna samlade i olika arkiv.