Jättar och jättinnor

I fornnordisk mytologi var jättarna ett samlingsnamn på olika väsen som är gudars och människors motståndare. Relationen mellan gudar och jättar är grunden för de stora mytologiska berättelserna i asatron. Det är värt att notera att alla jättar inte beskrivs som jättelika i storlek.

Jättarna levde i ett område i Jotunheim nära världens utkanter, Utgård. Men de fanns också i havet, till exempel jätten Ägir, hans hustru Ran och deras nio vackra döttrar. Ytterst i havet fanns ett annat jätteväsen, Midgårdsormen, som bet sig själv i svansen.

I de litterära källorna under medeltiden placeras jättarnas hem långt i norr eller öster, gärna vid Ishavet eller i Ryssland.

I senare tradition började man tala om jättarna som forntida varelser som levt för länge sedan. Jättarna ansågs ha lämnat spår i landskapet, som öar, sjöar, berg och oförklarliga naturformationer. Idag ser vi att det ofta handlar om spår från inlandsisen, som flyttblock, håligheter och räfflade berghällar. Dessa spår i naturen vävdes in i folktron.

Jättegrytor kallades de stora gropar som bildades när det smältande isvattnet forsade fram. I dem tänkte man sig att jättarna hade lagat sin mat.

Flyttblock mitt ute i skogen eller på en åker förklarades med arga jättar. Jättarna tyckte om att kasta stora stenar på varandra, eller på de nya kyrkorna vars klockklang de inte stod ut med att höra.