Alver

Alverna knyter an till kulten av förfäder. De förknippas med döden och fruktbarheten, men också med naturlandskapet. I den anglosaxiska kulturen fanns en rik mytologi om alver, något som går igen i personnamn som Alfred och Alfric.

I svensk folktro utvecklades alverna till älvor, som är kända för sin dans i dimmorna och för sin ljuva sång som är farlig för människor att höra. Älvorna har förmågan att ”blåsa sjukdom” på folk och djur.

Alverna verkar enligt vissa källor ha fått blot. Blot var en särskild religiös offerhögtid, som i detta fall inträffade under hösten. Kvinnorna ledde kulten som var begränsad till den närmaste familjen. Detaljerna i ritualen är inte kända. Förmodligen skedde den under stort hemlighetsmakeri.

Under den tid det hemliga alvablotet ägde rum togs främlingar inte emot på gården. En sådan episod berättas av skalden Sigvat Thordsson, som var vän till Olav Haraldsson. Thordsson och hans män reste en vinter genom Götaland och stannade vid en gård där de sökte härbärge för natten. Men frun på gården avvisade främlingarna vid tröskeln eftersom de var upptagna av att hålla alvablot.

I folktron kom alver och dvärgar senare att sammanföras under benämningen huldrefolk.